Tänkte berätta hur jag slutade skära mig, men vill bara poängtera att jag inte på något sätt menar att "gör så här så blir du fri" utan det är MIN historia om vad som hjälpte mig. Alla är vi olika och det gäller att hitta vad som funkar för en själv:)
 
Jag började alltså skära mig när jag va gannska liten(lågstadiet) men det är inget jag gjort konstant sen dess utan det har snarare gått i perioder. Det blev absolut värre när jag fick kontakt med psykiatrin i och med att jag fick börja reflektera över saker som gjorde väldigt ont i mig och ja det tog jag ut på mig själv. Skar mig ibland flera ggr om dagen och ibland bara nån gång i veckan.
 
Efter att ha varit sjukskriven större delen av 2011 och början på 2012 började jag skolan i april. Samtidigt började jag även träna på gym. Jag skulle vilja påstå att de här var två viktiga faktorer som hjälpte mig att sluta. Att träna i långärmat är inte skönt, och det finns väl nån slags gräns för hur många plåster man kan ha på armarna det blir krångligt att träna om de blir svettiga och lossnar, osv. Jag slutade inte helt men drog ner på det rejält, jag började tänka på konsekvenserna av det innan jag skar mig. Att ok imorrn ska jag träna jag har redan sår som måste plåstras över, räcker inte det?! Det blev lättare att hejda impulserna när jag började reflektera över mitt beteende.
 
Jag blev ganska isolerad när jag var sjukskriven, mycket pga att jag faktiskt inte orkade umgås så mycket med folk. Jag var mest i stallet eller på psykiatrin, träffade ett par av mina närmsta vänner. Men mest låg jag i soffan. Att bli sjukskriven när man pluggar är inte lätt, då det finns massa konstiga regler. Antingen pluggar du 100% eller så är du sjukskriven 100%, det finns inget mellanting. Så efter att ha varit sjukskriven i nästan ett år på heltid fick jag helt enkelt börja plugga på heltid direkt. Det var tufft! Studieresultaten var väl inte strålande, för mig var det tillräckligt jobbigt att gå på föreläsningarna, det tog nästan all min energi. Men att vara omringad av friska människor i en miljö där ingen visste något om mig och mina problem gynnade det friska i mig. Jag kände mig lite mer "normal" och började lite smått inse att det kanske var dags att börja kämpa mot det sjuka.
 
Skolan slutade i början på juni och jag började jobba direkt. Jag jobbar i vården, där ska du ha kortärmat på dig av hygienskäl. Lite som på träningen det finns en gräns för hur mycket plåster man kan ha, dessutom är det ju inte heller så hygieniskt med öppna sår när man jobbar i den miljön.  
 
Allt det här fick mig att dra ner mer på skärande, gjorde det bara ett par tregånger i månaden. Det som hjälpte att dra ner på det var att jag inte tänkte att "ok nu ska jag sluta och aldrig mer skära mig", den tanken kändes omöjlig att uppnå. Istället delade jag upp veckorna efter mina besök på psyk. Oftast gick det inte mer änr 3-4 dagar mellan varje besök. Så jag tänkte mellan varje besök att "ok nu ska jag inte skära mig fram till nästa besök som är om 3 dagar". Tre dagar är mer greppbart och känns inte lika omöjligt. Ibland misslyckades jag såklart, men oftast gick det bra. Helt plötsligt kunde det ha gått 2 månader sedan jag senast skar mig. Jag försökte då belöna mig själv, bara små saker som att köpa svindyr glass eller något kul till hästen. Under hösten 2012 tror jag det gick 5 månader eller liknande innan jag fick ett rejält återfall i februari 2013. Det berodde på att det hände något extremt jobbigt och jag orkade helt enkelt inte stå emot. Tog en överdos och skar mig. Men det var ÅTTA månder sedan:) Så länge har jag varit fri nu!!! Jag är jättestolt över mig själv. Visst finns suget fortfarande, ibland är det vidrigt jobbigt att stå emot. Och ibland gör jag andra dumma grejer istället, och det är det jag ska få hjälp med på dbt'n. 
 
Blev långt och rörigt, hoppas ni förstod lite alla fall:)
 
Det var det året som knäckte mig totalt. Mår man redan dåligt och det sedan händer massa jobbiga saker, ja då orkade inte ens jag bite ihop längre. Sen dröjde det till 2009 innan jag faktiskt fick hjälp, men ja såhär i efterhand mådde jag piss hela 2008. Jag kan nog räkna på en hand de nätter jag INTE grät mig till sömns, eller grät i duschen(konstig vana jag hade), jag gjorde även en del destruktiva saker.
 
Det började med att jag impulsivt anmälde mig till en kurs på universitetet. Verkade kul och jag tyckte det var spännande. Det var inte kul och kursen passade inte alls mig. Jag fattar inget på föreläsningarna och klarade inte en enda tenta, så jag gav upp och hoppade av i maj ca 3 veckor innan kursen faktiskt var klar. Hej självförtroende i bott. Hemma var det kaos, mer än vanligt.
 
I början av sommaren dog min låtsatsmormor, nu var vi inte jättenära men det är ju aldrig kul när någon dör. Min chef på jobbet glömde mig trots att jag var lovad jobb, så det blev inget sommarjobb för mig. Uppskattad man känner sig då, not. Mitt i sommaren hände något otroligt jobbigt. En barndomsvän omkom i en tragisk bilolycka. Jag och många andra var nog i chock i flera månader, innan det ens gick att sörja. Dessutom blev det inte bättre av en långdragen process med rättegångar och ett straff som hånskrattade oss alla i ansiktet. Det var en röra av chock, sorg och mycket ilska. Man kan tydligen ha ihjäl någon och straffas mindre än om man skjuter en varg. Jag tog allt det här väldigt hårt.
 
Jag hade fått jobb i en annan stad och flyttade bara några veckor efter dödsfallet. Det funkade inte alls. Jag grät och var hysterisk och flyttade hem efter 3 dagar. Och kände inte riktigt att jag fick någon förståelse för det. Kände mig mest misslyckad.
 
Min morfar var dessutom gammal och väldigt sjuk under hela 2008, åkte in och ut på sjukhus och de sista månaderna bodde han i stort sett där. Han var den enda som pratade med mig om min mamma, på ett naturligt sätt. Han gjorde allt för mig, och betydde otroligt mycket för mig då han var min koppling till min mamma. Att se han tyna bort på ett sjukhus när allt han ville var dö var hemskt. Jag förstod att han skulle dö snart, men det dröjde flera månader, ända till slutet av december. 
 
Efter det här året var jag så mentalt slut, kan inte riktigt beskriva känsla. Men lite som att gå runt med gråtetn i halsen konstans. När jag sedan började träffa en kurator 2009 grät jag varje gång, ibland redan i väntrummet. Jag hade så mycket tårar som behövde komma ut dels pga allt som hänt året innan men också andra jobbiga saker under min uppväxt.
Efter att psykologutredningen var klar fortsatte jag träffa kuratorn och sjukgymnasten regelbundet. Väntetiden till dbt är lång, jag har stått i ko i ca 2 år tror jag, dock har jag tackat nej två gånger pga olika själ så egentligen väntade jag kanske 1 ½ år innan första kallelsen kom.
 
I perioder har det funkat bra med min kurator, och i perioder har det varit ett helvete. Hon är fortfarande den enda som vet nästan alla jag gått igenom, saker som jag är tveksam till om jag någonsin kommer berätta för någon annan. Men ibland har det inte funkat överhuvudtaget mellan oss. Jag har tjaffsat, skrikit, gråtit, sprungit därifrån och velat kasta en blomkruka i huvudet på henne. Jag har ingen direkt förklaring till varför det blev så, vi kom helt enkelt inte överens. Trots det var hon ändå min trygghet i 3½ år. 
 
Jag minns en gång när jag berättade att jag överdoserat sömnmedicin, och skrattade. Det är något jag alltid gör vid fel tillfälle, ibland orkar jag inte gråta då skrattar jag istället. Hon försökte få tag på en läkare, men det gick såklart inte så jag fick gå hem. Hann knappt hem förrän min pappa kommer hem smått hysterisk. Då har min kurator fått tag på en läkare och berättat vad jag gjort, läkaren i sin tur hade ringt min stackars pappa och sagt till honom att antingen fick han skjutsa in mig till akutpsyk eller så skulle de skicka polisen. Just då mådde inte jag speciellt dåligt och fattade inte riktigt varför de dragit igång den cirkusen. Jag tvärvägrade åka till akutpsyk så poliseskort var det enda alternativet. På nåt sätt lyckades jag ta mig ur det hela och fick vara kvar hemma. Vet inte hur många gånger de senaste åren det här scenatiot upprepets, trots det har jag aldrig varit inlagd då jag absolut inte vill det.