Tänkte berätta hur jag slutade skära mig, men vill bara poängtera att jag inte på något sätt menar att "gör så här så blir du fri" utan det är MIN historia om vad som hjälpte mig. Alla är vi olika och det gäller att hitta vad som funkar för en själv:)
 
Jag började alltså skära mig när jag va gannska liten(lågstadiet) men det är inget jag gjort konstant sen dess utan det har snarare gått i perioder. Det blev absolut värre när jag fick kontakt med psykiatrin i och med att jag fick börja reflektera över saker som gjorde väldigt ont i mig och ja det tog jag ut på mig själv. Skar mig ibland flera ggr om dagen och ibland bara nån gång i veckan.
 
Efter att ha varit sjukskriven större delen av 2011 och början på 2012 började jag skolan i april. Samtidigt började jag även träna på gym. Jag skulle vilja påstå att de här var två viktiga faktorer som hjälpte mig att sluta. Att träna i långärmat är inte skönt, och det finns väl nån slags gräns för hur många plåster man kan ha på armarna det blir krångligt att träna om de blir svettiga och lossnar, osv. Jag slutade inte helt men drog ner på det rejält, jag började tänka på konsekvenserna av det innan jag skar mig. Att ok imorrn ska jag träna jag har redan sår som måste plåstras över, räcker inte det?! Det blev lättare att hejda impulserna när jag började reflektera över mitt beteende.
 
Jag blev ganska isolerad när jag var sjukskriven, mycket pga att jag faktiskt inte orkade umgås så mycket med folk. Jag var mest i stallet eller på psykiatrin, träffade ett par av mina närmsta vänner. Men mest låg jag i soffan. Att bli sjukskriven när man pluggar är inte lätt, då det finns massa konstiga regler. Antingen pluggar du 100% eller så är du sjukskriven 100%, det finns inget mellanting. Så efter att ha varit sjukskriven i nästan ett år på heltid fick jag helt enkelt börja plugga på heltid direkt. Det var tufft! Studieresultaten var väl inte strålande, för mig var det tillräckligt jobbigt att gå på föreläsningarna, det tog nästan all min energi. Men att vara omringad av friska människor i en miljö där ingen visste något om mig och mina problem gynnade det friska i mig. Jag kände mig lite mer "normal" och började lite smått inse att det kanske var dags att börja kämpa mot det sjuka.
 
Skolan slutade i början på juni och jag började jobba direkt. Jag jobbar i vården, där ska du ha kortärmat på dig av hygienskäl. Lite som på träningen det finns en gräns för hur mycket plåster man kan ha, dessutom är det ju inte heller så hygieniskt med öppna sår när man jobbar i den miljön.  
 
Allt det här fick mig att dra ner mer på skärande, gjorde det bara ett par tregånger i månaden. Det som hjälpte att dra ner på det var att jag inte tänkte att "ok nu ska jag sluta och aldrig mer skära mig", den tanken kändes omöjlig att uppnå. Istället delade jag upp veckorna efter mina besök på psyk. Oftast gick det inte mer änr 3-4 dagar mellan varje besök. Så jag tänkte mellan varje besök att "ok nu ska jag inte skära mig fram till nästa besök som är om 3 dagar". Tre dagar är mer greppbart och känns inte lika omöjligt. Ibland misslyckades jag såklart, men oftast gick det bra. Helt plötsligt kunde det ha gått 2 månader sedan jag senast skar mig. Jag försökte då belöna mig själv, bara små saker som att köpa svindyr glass eller något kul till hästen. Under hösten 2012 tror jag det gick 5 månader eller liknande innan jag fick ett rejält återfall i februari 2013. Det berodde på att det hände något extremt jobbigt och jag orkade helt enkelt inte stå emot. Tog en överdos och skar mig. Men det var ÅTTA månder sedan:) Så länge har jag varit fri nu!!! Jag är jättestolt över mig själv. Visst finns suget fortfarande, ibland är det vidrigt jobbigt att stå emot. Och ibland gör jag andra dumma grejer istället, och det är det jag ska få hjälp med på dbt'n. 
 
Blev långt och rörigt, hoppas ni förstod lite alla fall:)
 

Kommentera

Publiceras ej