Just nu jobbar jag stenhårt med att ta en dag i taget. Inte få panik över vad jag ska göra alla kommande dagar, utan vad ska jag göra idag? Och sedan jobba med att göra en sak i taget, inte tänka på alla tio grejer jag behöver göra efter. Det är så jävla svårt. Grinade som en unge på dbt'n igår för det är så kämpigt. Men jag har en förstående terapeut som gör allt för att stötta mig, fast här behöver jag också jobba på att lära mig lita på henne. Idag känns det lite bättre. Bryt ihop och kom igen ungefär. Släpade mig upp tio minuter innan morgonpasset började på gymmet och åkte dit. Nu ska jag försöka ägna dagen åt att bara göra EN SAK I TAGET! Mitt mantra.
 
 
Att gå i dbt innebär att man säger ja till en förändring. Jag har skrivit på ett kontrakt att jag under ett halvår ska bryta mina gamla vanor och prova dbt, jag behöver inte tycka allt är fantastiskt men jag ska ge det en chans. Det var den tanken som slog mig när jag satt i bilen(dålig vana, spenderar alldeles för mycket tid sittandes i bilen på parkeringen, att istället för att gå ur bilen och upp till lägenheten och trycka i mig benzo smsade jag min terapeut. Satt och grät tills hon ringde upp, men ingen benzo. Fick det stöd jag behövde och bara var i den jobbiga känslan. Små små steg i rätt riktning.
 
Himla bra bild btw!!!!!!!
 
 

 
Tog mig c 2h att komma ur sängen imorse, stress för att hinna till mitt möte på dbt. Ett långt jobbigt men givande samtal med min terapeut. Hem och äta mat, vidare till stallet. Får panikångest, gråter hela vägen hem i bilen. Nu har jag gråtit i en timma och pratat med min terapeut och läget är lite lugnare. Måste samla ihop mig själv, ska iväg och jobba på gymmet snart...Ska äta lite ben&jerry, ta några djupa andetag och försöka genomföra det lilla som är kvar av dagen.