I dag har jag träffat min fina sjukgymnast, hon är världens snällaste och lugnaste människa! Hon sa att hon ser vilken skillnad det blivit på mig på bara de senaste månaderna sen jag började dbt. Äntligen kan vi väl alla bara säga. Som hon har kämpat, jag har kämpat och alla andra personer (jättemånga) på psyk som varit involverade i mig har kämpat med att bara hålla mig vid liv senaste åren. Kanske är det så att dbt är precis det jag behöver, även om jag själv vägrade gå dit ett bra tag, det får framtiden avgöra. Det jag upplever är att jag inte behöver ägna den där timmens behandling åt att försöka spy ur mig en veckas ångest, för den får jag hjälp med varje dag nu om det behöva. Nu kan jag fokudera på att hänga med i det vi gör istället:) Kanske blev lite rörigt, men skitsamma!
Kommentera