hearthypnotic.blogg.se

Trots att livet har varit allt annat än lätt senaste månaderna har jag inte rört ett rakblad på NIO månader(imorgon), jag har inte heller överdoserat medicin sen vi på allvar började jobba med det i terapin, har ingen koll på månader där faktiskt, men shit the same. På färdighetsträningen får jag höra hur andra använder sig av behandlingen i vardagslivet och hur glada de är över att det fungerar. Själv känner jag inte att jag riktigt kommit dit in. Min vardag har senaste året inte varit en "normal" vardag i mitt liv pga tråkigheter, sen dbt'n började har tråkigheterna fyllts på. Mycket fokus har lagts på hur jag ska hantera dem. Och där har jag fått mycket hjälp av min terapeut dels på våra samtal där vi jobbat med en plan för hur jag ska ta mig igenom svåra dagar, men även över telefonen där jag fått hjälp att använda färdigheter. DÄR har vi det som hjälpt mig mest under dbt att jag faktiskt vågat be om hjälp innan faktiskt bestämt mig för att ta livet (en gång bör tilläggas) och flertal tillfällen velat skada mig på ett eller annat sätt. Att jag har någon utomstående att ringa, som jag inte behöver skydda, som jag har ett skriftligt kontrakt med som lovar att finnas där, som vet hur man hanterar människor i kris/panikångest/ledsenhet/osv. Jag litar inte på människor, och jag kan erkänna att jag inte gör det fullt ut än. Men just den detaljen i dbt-behandlingen har varit det bästa för mig. Det är inte som vanligt terapi "jaha nu blev du allt ledsen över alla upprivande traumatiska minnen vi bearbetat på djupet,  "då ses vi kl 9 på tisdag om en vecka igen och lova mig att du inte tar livet av dig innan det annars måste jag ringa läkaren, och du vill inte bli inlagd så då ringer vi polisen, deal?"