Känns inte som jag gör annat än att gråta nu för tiden. Ungefär som första gången jag började gå hos en kurator. Jag grät konstant de där 45 minutrarna i säkert ett halvår, till och med redan i väntrummet ibland. Men tillbaka till idag då. Dbt-mötet bestod av tårar. Tog mig iväg till min fina häst. Sen kraschade allt när jag kom hem igen=/ Längtan efter rakbladen var såå stark. Steget från tanke till handling är större för mig än på många många år, men idag var det minimalt. Tack och lov för telefonsupport. Lite pepp från min terapeut och jag fixade den här kvällen med. Nu ska jag dricka te och käka lussebullar(har redan ätit 6 st idag, hur kan det vara så gott?!) medan jag tittar på new girl. Jag vill också bo på ett loft med tre killar.
 
 

Kommentera

Publiceras ej