Efter att psykologutredningen var klar fortsatte jag träffa kuratorn och sjukgymnasten regelbundet. Väntetiden till dbt är lång, jag har stått i ko i ca 2 år tror jag, dock har jag tackat nej två gånger pga olika själ så egentligen väntade jag kanske 1 ½ år innan första kallelsen kom.
 
I perioder har det funkat bra med min kurator, och i perioder har det varit ett helvete. Hon är fortfarande den enda som vet nästan alla jag gått igenom, saker som jag är tveksam till om jag någonsin kommer berätta för någon annan. Men ibland har det inte funkat överhuvudtaget mellan oss. Jag har tjaffsat, skrikit, gråtit, sprungit därifrån och velat kasta en blomkruka i huvudet på henne. Jag har ingen direkt förklaring till varför det blev så, vi kom helt enkelt inte överens. Trots det var hon ändå min trygghet i 3½ år. 
 
Jag minns en gång när jag berättade att jag överdoserat sömnmedicin, och skrattade. Det är något jag alltid gör vid fel tillfälle, ibland orkar jag inte gråta då skrattar jag istället. Hon försökte få tag på en läkare, men det gick såklart inte så jag fick gå hem. Hann knappt hem förrän min pappa kommer hem smått hysterisk. Då har min kurator fått tag på en läkare och berättat vad jag gjort, läkaren i sin tur hade ringt min stackars pappa och sagt till honom att antingen fick han skjutsa in mig till akutpsyk eller så skulle de skicka polisen. Just då mådde inte jag speciellt dåligt och fattade inte riktigt varför de dragit igång den cirkusen. Jag tvärvägrade åka till akutpsyk så poliseskort var det enda alternativet. På nåt sätt lyckades jag ta mig ur det hela och fick vara kvar hemma. Vet inte hur många gånger de senaste åren det här scenatiot upprepets, trots det har jag aldrig varit inlagd då jag absolut inte vill det.

1 kommentarer

Fia

06 Oct 2013 22:17

Du skriver otroligt bra! Jag berörs av dina ord och du är egentligen en "främling" som även jag är för dig. Det som fångade mig i just detta inlägg var att skratta istället för att gråta ... Legat i sängen sedan 20.00 och försökt få fram en ynka liten liten tår men icke... Det går bara inte. Skulle verkligen bara vara så skönt att få gråta ut istället för att stänga in allt som är jobbigt och skratta åt det, känns verkligen som observera att jag skriver om mig nu så du inte tar illa upp... Flyr livet genom falska leenden och skratt när någon försöker förklara att det är allvarliga saker vi pratar om, får inte in det i mitt huvud. Kram!

Svar: Ibland kan man inte få ut det jobbiga hur mkt man än vill<3 Det tar tid att släppa på spärrar:) kram<3
hearthypnotic.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej