I somras dog min ena katt, tre år gammal pga hjärtfel. Det blev väldigt dramatiskt då det tog ca 40 min från att hon blev sjuk hemma till att veterinären fick avliva henne akut nästan direkt när jag kom fram dit med henne. Det är snart 3 månader sedan och första gången jag varit tvungen att avliva ett av mina egna djur. Om exakt en vecka är det dags att göra samma sak med min häst. Nu har jag ju dock hunnit förbereda mig på det, men kan inte påstå att det är något som är lätt att förbereda sig för. Känns så sjukt att jag inom lopper av tre månader fått avliva två av mina älskade djur...:'(
Livet och döden går verkligen hand i hand. Jag har svårt för att bestämma mig för vad jag tycker om döden. Egentligen är jag lite rädd för döden, evigheteten. Samtidigt väljer jag (och de flesta) att avliva sina djur istället för att låta dem lida. Så gör man inte med människor, även om jag många gånger önskat det. Jag har både privat och inom jobbet få se människor plågas/tyna bort till döds. Det är brutalt. Just då ser jag det fina i döden. Men jag har också sett hur andra människor lekt bort en frisk och glad människas liv. Då känns döden bara grym. Det är svårt det där med döden...och ofta mycket hysh hysh, blir galen på sånt. Man ska inte prata om döden eller de som är döda, då kan man bli ledsen och det är ju hemskt. NEJ det är naturligt. Tro mig har man vuxit upp med en död mamma förstår man hur obekväma folk blir av att prata om döden. Det är få människor som kan slappna av och bara fortsätta prata när ämnet kommit upp, men det är de människor jag uppsakattar! Inte de som blir stela, nevösa och snabbt byter ämne.
Kommentera