Det var det året som knäckte mig totalt. Mår man redan dåligt och det sedan händer massa jobbiga saker, ja då orkade inte ens jag bite ihop längre. Sen dröjde det till 2009 innan jag faktiskt fick hjälp, men ja såhär i efterhand mådde jag piss hela 2008. Jag kan nog räkna på en hand de nätter jag INTE grät mig till sömns, eller grät i duschen(konstig vana jag hade), jag gjorde även en del destruktiva saker.
Det började med att jag impulsivt anmälde mig till en kurs på universitetet. Verkade kul och jag tyckte det var spännande. Det var inte kul och kursen passade inte alls mig. Jag fattar inget på föreläsningarna och klarade inte en enda tenta, så jag gav upp och hoppade av i maj ca 3 veckor innan kursen faktiskt var klar. Hej självförtroende i bott. Hemma var det kaos, mer än vanligt.
I början av sommaren dog min låtsatsmormor, nu var vi inte jättenära men det är ju aldrig kul när någon dör. Min chef på jobbet glömde mig trots att jag var lovad jobb, så det blev inget sommarjobb för mig. Uppskattad man känner sig då, not. Mitt i sommaren hände något otroligt jobbigt. En barndomsvän omkom i en tragisk bilolycka. Jag och många andra var nog i chock i flera månader, innan det ens gick att sörja. Dessutom blev det inte bättre av en långdragen process med rättegångar och ett straff som hånskrattade oss alla i ansiktet. Det var en röra av chock, sorg och mycket ilska. Man kan tydligen ha ihjäl någon och straffas mindre än om man skjuter en varg. Jag tog allt det här väldigt hårt.
Jag hade fått jobb i en annan stad och flyttade bara några veckor efter dödsfallet. Det funkade inte alls. Jag grät och var hysterisk och flyttade hem efter 3 dagar. Och kände inte riktigt att jag fick någon förståelse för det. Kände mig mest misslyckad.
Min morfar var dessutom gammal och väldigt sjuk under hela 2008, åkte in och ut på sjukhus och de sista månaderna bodde han i stort sett där. Han var den enda som pratade med mig om min mamma, på ett naturligt sätt. Han gjorde allt för mig, och betydde otroligt mycket för mig då han var min koppling till min mamma. Att se han tyna bort på ett sjukhus när allt han ville var dö var hemskt. Jag förstod att han skulle dö snart, men det dröjde flera månader, ända till slutet av december.
Efter det här året var jag så mentalt slut, kan inte riktigt beskriva känsla. Men lite som att gå runt med gråtetn i halsen konstans. När jag sedan började träffa en kurator 2009 grät jag varje gång, ibland redan i väntrummet. Jag hade så mycket tårar som behövde komma ut dels pga allt som hänt året innan men också andra jobbiga saker under min uppväxt.
Kommentera